Sanna har inte hostat i natt och febern är borta så det blev dagis idag och det var fotografering på schemat där.
Morgonen gick hyfsat smärtfritt, Sanna var inte på sitt bästa humör och det är väl synd att säga att jag hade tålamod med det. Usch det märks att jag är sliten för jag tänder till för minsta lilla sen får jag så sjukt dåligt samvete. Försöker så gott jag kan men det är banne mig inte så lätt alla gånger. Bristen på att få komma ut och promenera sätter mer spår än vad jag någonsin kunnat drömma om så jag såg verkligen fram emot att få göra det idag. Behöver rensa skallen lite för det är mycket där som ligger och gnager just nu.
Nåväl vädret såg ut som det var ganska bra tills vi kom utanför dörren. Då öppnade sig himlen... Den lilla promenaden som var sista någonsin till dagis skulle ju i mitt huvud bli så bra. Skulle vara en fin höstdag och Sanna skulle vara glad, allt skulle ju vara perfekt. Istället blev det ösregn, kallt och en grining och gnällig unge. Så den där ynka fem minuters promenaden som skulle vara så perfekt i teorin blev en en blöt och kall historia istället.. Hoppet om att kunna ta min efterlängtade promenad efter lämningen var så gott som bortblåst.
Fick henne att se lite glad ut i alla fall
Men så hände det något och när jag kom ut från dagis så var det uppehåll och solen skymtades. Hoppet tändes igen och trots att jag var blöt så tänkte jag att jag tar en sväng i alla fall. Svängen blev milen (som vanligt) och jag kan säga att jag njöt för fulla muggar. Emma sov gott i vagnen, det var uppehåll, vindstilla, lagom temperatur och solen visade sig. Struntade i musik idag och bara njöt av tystnaden eller så tyst är det ju inte så klart, bilar och annat som gör väsen av sig finns ju där. Men ingen som ropar efter mamma var femte minut, ingen som gnällde eller skrek. Bara jag och mina tankar som snurrade i huvudet.
Var en helt ny människa efter och Emma sussade gott hela vägen. Tror hon har saknat promenaderna också för inte ett spår av gnälliga Emma som varit de senaste dagarna då inget har passat den lilla fröken förutom att bli buren eller sitta i mitt knä. Visst påverkas hon mycket av min sinnesstämning och jag blir ju mer lugn och får mer tålamod när jag får ta mina promenader så det har nog en hel del att göra med mig vilket humör hon är på. Var som sagt helt underbart att få ladda batterierna och få upp nivåerna på tålamodet igen.
Var uppehåll hela vägen och ungefär tio minuter efter att jag kommit in så vräker det ner igen, snacka om tajming. Då hade jag mitt lilla solsken här hemma som verkligen strålade!
Verkar som Emma är mer för rutiner än vad Sanna är och har varit. Tog ju några promenader innan hon "lärde sig" att sova hela eller större delen av sträckan. Ett tag vaknade hon ju och skrek efter lite mer än halva vägen. Nu sover hon ju oftast hela. Sen är hon vaken tills vi ska gå och hämta Sanna och somnar gott i vagnen på vägen dit. När hon får detta så är hon nöjd och glad och när det uteblir så är hon oftast grinig och gnällig.
Titta vad högt jag kan klättra
Min kreativa lilla älskling
Nu är då tiden när man har dagis runt husknuten (i sort sett) över och det känns lite vemodigt. Men har verkligen uppskattat att ha det så nära och är väldigt glad över att ha fått uppleva det. Nu blir det bilen som gäller och försöka få in bra rutiner där. Blir nog att Henke får börja lämna lite mer framöver, i alla fall fram tills det är dags att skola in på Presse Park. Kommer givetvis få in nya rutiner på det men just nu känns det sorgligt att den eran är förbi.
Packningen går framåt med stora steg nu och jag förvånas över hur mycket saker man har. HJÄLP!! Vad ska man ha allt till?? Blir nog en rejäl rensning när saker och ting ska packas upp.
Mamma kom även idag och herregud vad det händer grejer när hon kommer! Hon borde bli arbetsledare ;) Märks att hon har flyttat några gånger för swich säger det så försvinner det saker ut i bilen och snabbt går det. Packa bilen är hon också en fena på. Är så lyckligt lottad över att ha en sådan underbar mamma. Tusen tack för ALL hjälp!!!
Nu börjar det se tomt ut här hemma och det känns faktiskt ganska bra. Separationsångesten är betydligt mindre nu än för en vecka sedan. Känslan för huset är så otroligt härlig och det känns verkligen som hemma redan så det överväger det sorgliga med att flytta ifrån området. Visst kommer jag att sakna området och det livet man lever här men är övertygad om att jag kommer stormtrivas med det nya.
Min hjärna däremot börjar nu med, sista gången jag gör det, sista gången Emma badar här, sista gången jag tvättar här, sista gången jag promenerar till dagis osv. Hatar att tankarna går så istället för att tänka första gången jag ska tvätta i nya huset, första gången jag ska gör det osv Men är alldeles för sentimental för mitt eget bästa ibland. Så det kommer nog bli många "sista gången" de närmaste dagarna här i bloggen OM jag hittar tiden att skriva. Nu borde jag sova för länge sedan för ögonen går verkligen i kors.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar