Ett år har passerat sedan massakern på Utöya och jag har ännu inte kunnat ta in vad som hänt. Går kalla kårar längs ryggen så fort jag tänker på det. Att ens försöka att tänka sig in i hur de som överlevde eller dog kände det är omöjligt. Har så otroligt svårt för att förstå att en människa kan vara så ond eller så sjuk att man på egen hand skjuter ihjäl 69 människor där de flesta dessutom är ungdomar som hade hela livet framför sig. Att förändra livet på ett sånt ohyggligt sätt för alla de som överlevde, kommer de någonsin att kunna få bort minnesbilderna från att se sina kompisar bli skjutna mitt framför ansiktet på dem?
TVn har stått på nästan hela dagen och de har visat minnesgudstjänsten från Oslo Domkyrka, minnesstunden de hade ute på Utöya, massor av intervjuer och minneskonserten ikväll. Mina tankar finns hos offren och deras anhöriga.
Minnesstunden ute på Utöya tyckte jag var riktigt bra! Måste ha varit svårt för de flesta som var där att komma tillbaka och minnas. Men det visar att "han" inte kan ta Utöya ifrån dem även om det för alltid har förändrats och aldrig kommer bli detsamma igen.
Minnessten
1 år sedan
Utöya
Tycker de här bilderna är så hemska, man ser verkligen hur tältplatsen blivit jämnad med marken av alla som sprungit i panik. Bilden nedan ser man lite suddigt hur en kille i vattnet ber för sitt liv och "han" skonar honom...
Blomsterhavet utanför Oslo Domkyrka
Eskil Pedersens tal på Utöya idag http://www.svt.se/nyhetsklipp/nyheter/article198728.svt
Järnrosor till minne av offren
Kommer ihåg att för ett år sedan lämnade vi ett regnigt Smögen och stannade till vid Torps köpcentrum. Där förstod vi att något hade hänt i Oslo, att det var en bomb som sprängts vid regeringsbyggnaden. Utöya däremot hörde vi inget om förrän vi slog på nyheterna när vi kom hem... Kan som sagt fortfarande inte ta in det....
Vila i frid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar