Tänk att en till en och en halv minut som en värk håller i kan kännas som en evighet. Visste inte vart jag skulle ta vägen och fick panik emellanåt. Spelade ingen roll hur jag gjorde med andning, satt eller stod upp, trodde jag skulle gå av på mitten.
Ringde mamma som fick komma upp och sova kvar för att ta hand om Sanna. Så det tog ungefär en timme innan vi var nere i Varberg.
Resan ner gick förvånansvärt snabbt. Har fasat lite för just vägen ner eftersom det är en del kringelikrok vägar när man kommit av motorvägen men som sagt det gick väldigt snabbt ner.
En jättegullig BM tog emot, kom ihåg att jag tänkte här kommer jag som ett ras och så får jag en skitsnygg BM som ser hur fräsch ut som helst. Hur knäpp är man när man ens tänker på en sån grej när man är mitt upp i ett värkarbete?
Hon kopplade upp mig på CTG och värkarna kom tätare, har för mig att jag fick tre värkar på tio minuter. Mitt blodtryck var högt när vi kom in 151 / 97 så det tog BM om flera gånger men det ville ändå inte ge med sig.
Sjukt att man mellan värkarna mår hur bra som helst och nästan känner varför är jag på förlossningen? Men så kommer det en värk och pang så är man tillbaka i verkligheten.
När BM hade undersökt mig så visade det sig att jag bara hade öppnat mig en cm så jag var inte i förlossningsstadie. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta... När jag åkte in när det var dags för Sanna hade jag öppnat mig fem cm när jag kom in. Jaha tänkte jag då är det väl bara till att åka hem igen då. Tack och lov fick jag erbjudande att få stanna kvar och få lite morfin så jag skulle kunna få sova några timmar. Var verkligen helt slut och med tanke på att jag knappt sovit något natten innan heller så kom det här som en skänk från ovan.
Så klockan 04.30 får jag morfin och kl 05.00 sover jag som ett barn. Vaknar till några gånger av värkarna men de gör inte i närheten så ont som de har gjort och till slut så sover jag igenom även dem. Lustiga är att BM sa att det kan ju vara bra om du får sova fram till kl 08 i alla fall och jag vaknar strax innan kl 8 och behöver gå på toaletten. Mår inte jättebra när jag vaknar utan är ganska borta och känner att jag inte kan kontrollera kroppen riktigt, skakar, mår illa och är ganska groggy.
Tar en stund innan jag ringer på klockan för att säga att jag är vaken och för att se vad som ska hända nu. In kommer nästa unga fräscha BM med världens leende på läpparna. Herregud tänkte jag Henke kommer ju rymma med någon av dessa fräscha människor.
Henke går ut och hämtar frukost till oss men jag får inte i mig mer än tre tuggor innan det kommer upp igen. Morfinets baksida har jag förstått men så värt det! När jag väl fått upp det lilla som fanns i magen mådde jag betydligt bättre och då drog värkarna igång igen ordentligt. Har öppnat mig ca sex cm har jag ett vagt minne av att BM sa.
I journalen står det:
09:13 Får lustgas / syrgas 50/50 God Effekt Pat duktig på att andas med fint i värkarna och slappna av emellan. Tycker läget känns hanterbart och säger till om hon upplever smärtlindring som otillräcklig.
Säger bara LUSTGAS är min allra bästa vän i det läget. Och Henke så klart! Tar ju inte bort smärtan helt men tar bort udden av den. Vill ju helst inte ha ryggmärgsbedövningen för jag är så rädd för nålen. Löjlig man är men är man rädd för nålar så är man.
09:25 Tar BM hål på fosterhinnan så att vattnet går.
Trodde att det skulle vara som på film att allt vatten bara kommer men så var det ju inte. Kommer nämligen inte ihåg när vattnet gick på Sannas förlossning. Det kändes ungefär som att man kissade på sig.
09:50 Kraftiga krystvärkar som pat har svårt att hålla emot.
10.20 Fin flicka i framstupa kronbjudning som skriker efter frottering.
Säger bara OMG vad det gjorde ONT!!!!! Återigen så kan jag inte komma ihåg att det gjorde så här ont med Sanna. Förra förlossningen tog ju mycket längre tid än denna så man kanske hann vänja sig vid smärtan på ett annat sätt då? Den här förlossningen upplever jag som mycket värre även om den "bara" tog lite mer än en timme. Är den längsta timmen hittills i mitt liv och säger ALDRIG mer! Även om det är värt varenda sekund av smärta när man får upp sin efterlängtade lilla bebis på magen. Helt fascinerad över hur smärtan bara helt försvinner när bebisen är ute.
En liten prinsessa till blev det, 3390 g och 49 cm lång. STOR LYCKA !!!!
<3 Kärlek vid första ögonkastet <3
Både Henke och jag var chockade över hur snabbt det gick denna gången, han var inställd på att vi skulle få åka hem igen.
Adrenalinet som kom när Sanna föddes kom aldrig denna gången. Däremot så kom lugnet att nu är det över och lilltjejen mår bra. Sen var man inte lika osäker när de la henne till bröstet utan allt kom mer naturligt denna gången när man redan gjort det en gång innan. Denna gången fick Henke klippa navelsträngen det fick han inte sist eftersom Sanna hade den runt halsen när hon kom och de fick gå iväg med henne för att suga upp fostervatten.
Biverkningarna från lustgasen var att jag nästan tappade rösten och sen kom torrhostan, var likadant förra gången.
I denna förlossningssal fanns det en bekväm fåtölj till Henke att sitta i. På Östra fick han stå upp...
Fanns även en soffa där Henke kunde sova när jag sov. Så Varberg är lyx att föda på!!!
Somnade när allt var över så vi blev inte flyttade till BB förrän vid två tiden. De har ju byggt om där nere nu så det finns enbart familjerum, riktigt fina sådana. Smart TV, två sängar och egen toalett med dusch. Hur fint som helst!!
Mys med pappa
En nöjd liten sessa
Stolt pappa
En omtumlande dag full av lycka och kärlek. Är glad över att allt har gått bra och att Henke kan stanna kvar. Bebisbubblan jag inte trodde skulle infinna sig kom faktiskt ändå även om det var någon som saknades. Visste ju att Sanna hade det jättebra men saknaden efter henne var otroligt stor samtidigt som det var skönt att kunna få njuta av den lilla tillsammans med Henke. Henke som för övrigt varit ett fantastiskt stöd under förlossningen. Det var han under Sannas förlossning också men denna gången kändes det som han var ännu mera med. Kan inte vara lätt att stå bredvid och se någon man älskar ha så ont som man har under en förlossning. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad att jag har honom och kärleken till honom blir bara större och större <3
Maria och jag hade skämtat lite om att jo men på fredag är en bra dag att bebisen kommer för då är det ju helg och alla är lediga. Sen är det mammas födelsedag och en bättre present än ett barnbarn kan man väl knappast få ? ;) Så bestämde sig lillan för att komma till världen fredagen den 12 april precis som vi skämtat om!
Så här reagerade Sanna på nyheten om att hon hade fått en lillasyster
På eftermiddagen hämtade Maria upp Sanna, hon skulle sova där. Första gången som Sanna sover borta, som jag har fasat för det! Men jag kunde släppa det helt och hållet vilket jag inte heller trodde jag skulle kunna göra. Visste att hon hade det hur bra som helst och Maria skickade bilder under kvällen och det blev ett äventyr för Sanna. Hon var ganska väl förberedd på vad som skulle hända när vi skulle åka och hämta bebisen men man vet ju aldrig hur det går.
Hade gått hur bra som helst och inte en enda tår från Sanna. Första gången hon sover över hos bästisen Josefine men det lär ju inte vara sista gången ;)
Varje gång jag fick en bild eller sms från Maria så rann tårarna. Hormornerna är inte att leka med men kan nog inte skylla allt på dem utan det var nog mycket en stor lättnad över att det gick så bra.
Ja jag vet, hönsmamma ut i fingerspetsarna och hon klarar mer än jag tror att hon gör men det har ändå varit ett orosmoment för mig.
Tusen tack till mamma som kom och tog hand om Sanna på natten och Tusen tack till Maria med familj för att ni tog så bra hand om henne så vi kunde få lite BB mys! Ni anar inte hur mycket det betydde för oss!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar