Hade lite andra tankar om kejsarsnitt när jag gick med Sanna mot vad jag har nu. Då såg jag det nog mer som en lättare väg ut även om jag förstod att det var en bukoperation som inte är en piece of cake den heller. Nu är det det sista jag vill! Så detta samtalet var helt annorlunda mot de jag hade när jag gick med Sanna. Då var jag rädd för:
- Tappa kontrollen
- Smärtan
- Känna sig utlämnad
- Bajsa på sig
- Reaktionen när det var klart
Denna gången är jag mer rädd för smärtan... I och med att jag "klarade" mig på bara lustgas förra gången så sätter jag den pressen på mig denna gången också.... Förra gången visste jag inte vad jag gav mig in på och förstod inte de olika skederna, denna gången vet jag ju vad som komma skall... Samtidigt så är ju inte en förlossning lik den andra. Skönt dock att många av sakerna jag var så rädd för förra gången bryr jag mig inte ett dugg om denna gången men är otroligt mycket räddare för smärtan....
Förra gången var jag inte helt hundra på att jag skulle amma heller så även det var ett orosmoment. Nu funkade det väldigt bra och jag ammade Sanna till hennes ett års dag.
Kan verkligen rekommendera att gå på Aurora samtal om man är förlossningsrädd för det har verkligen hjälpt för mig i alla fall. Inte att rädslan bara försvinner för det gör den inte men jag har blivit lugnare. Sen står det ju även i min journal när jag kommer in på förlossningen och då vet personalen om att jag är rädd och kan bemöta mig på ett annat sätt.
Enda negativa idag var att jag fick veta att syskon numer inte får komma och hälsa på... Där försvann min bild av hur vi skulle ha det mysigt hela familjen där nere, att vi alla skulle få lära känna det lilla knytet som bor i magen på BB. Detta är pga RS viruset som har härjat rätt friskt nu i vinter och är jättefarligt för spädbarn att få. Klart att jag förstår förbudet och det betyder ju givetvis att vårt lilla barn inte heller kommer att utsättas för onödiga smittor MEN när jag har ställt in mig på en sak och det bara kastas omkull så har jag lite svårt att se det positiva i det hela... Men det kommer nog att lägga sig om några dagar när jag får lite distans till det. Just nu känns det inge bra i alla fall och även Henke tyckte det här var riktigt tråkigt.
I och med att de flyttat BB till där förlossningen ligger så får man gå runt halva sjukhuset för att kunna ta emot besök (om man inte vill sitta i en liten korridor som är utanför) och det känns inte så aktuellt att göra. Tror det blir värre för Sanna också om hon skulle få träffa bebisen och mig i en timme och sen vara tvungen att åka och då inte ens inne på avdelningen. Nä här får vi tänka om....
Hoppas verkligen besvikelsen lägger sig snabbt så man kan se mer klart....
Hello vännen!
SvaraRaderaHär kommer en liten spontan kommentar och ett försök till ett annat synsätt och peppning om detta från mig. Förstår att du blir besviken när det inte blir så som du tänkt dig och jag vet hur det är när man har en bild av något och det inte alls blir så som man vill och har planerat för, men, du får se det som att det blir hemma och en låång tid framöver (och inte bara på bb) som blir tid för er att lära känna varandra alla fyra tillsammans.
Jag vet ju att du liksom jag ÄLSKADE bb-tiden med våra förstfödda och bubblan man var i, men för oss var det inte alls samma sak andra gången och bubblan finns inte där alls på samma sätt - på gott och ont kanske, för jag kommer ju alltid att minnas min första förlossning och bb-tiden som något oerhört stort och häftigt och ett endaste lyckoskimmer men andra gången var helt annat och det var bra det med, fast på ett helt annat sätt.
Rasmus fick ju visserligen komma och hälsa på inne på mitt rum, men han var ju lite för liten då för att underhålla på ett trångt litet rum där det inte fanns annat att göra än att klättra i en säng.
Han var ju nyfiken på Moa men brydde sig inte så värst mycket och även om jag vet att Sanna (som är äldre och förstår mer) nog ser fram emot det på ett annat sätt än vad Rasmus gjorde så tror jag nog att hon kommer att vara mer sig själv och i rätt miljö när ni är hemma tillsammans allihop.
Det var underbart när Rasmus och Klas kom såklart (jag sov ju av egen vilja kvar i två nätter)men samtidigt så var det min tid ensam med Moa där som är det jag minns och har med mig och jag valde att stanna en extra natt för att ha lugn och ro med bara henne och smälta allt som hänt, samtidigt som jag såklart saknade Klas och Rasmus oerhört mycket.
Man blir ju rätt bortskämd på bb och det var skönt att ta det lugnt och vila upp sig efter förlossning och graviditet för när man kommer hem från bb denna gång är det ju liksom full rulle direkt, då ska du vara med och göra allt du brukar fixa med hemma och leka med Sanna osv osv osv, man kan liksom inte bara ligga och titta på bebisen och mysa så som man gjorde första gången.
Att vara ensam med henne på bb blev en helt annan erfarenhet och upplevelse och jag är
så här i efterhand jätteglad att jag gjorde som jag gjorde för Rasmus (och vi alla fyra som familj) har ju haft och har fortfarande tid att lära känna varandra och det måste ju inte ske just på bb där man ju inte är i sin egna miljö ändå.
Hoppas du förstår hur jag menar! Annars får jag förklara det mer utförligt om vi lyckas få tag på varandra nån gång..;)
Kram Marie