Fortfarande overkligt

Kan fortfarande inte fatta att jag är gravid. Har inga som helst känningar av det förutom att brösten är ömma och att mensen inte har kommit. Förväntar mig nästan att mensen ska komma varje gång jag går på toaletten. Är självklart överlycklig över att det växer ett litet mirakel inne i magen och hoppas att jag slipper illamåendet jag hade när Sanna låg i magen. Förstår inte varför jag inte riktigt kan fatta det bara.... Kanske för att det gick så fort att bli gravid igen? Jag menar vi hann ju inte ens börja försöka på riktigt egentligen. Missförstå mig inte där för som sagt jag är verkligen överlycklig över det.

Jonas fick veta i tisdags och blev jätteglad över nyheten. Var lite spänd på hur han skulle reagera men det var bara glada miner. SKÖNT!

Nu vet nästan hela familjen om det men vi väntar lite till med att berätta för de närmaste vännerna. Ena stunden vill man bara skrika ut nyheten och andra stunden är det ganska mysigt att ha hemligheten mellan oss.

Hur kommer det bli att ha två? Man är ju så van vid att bara ha Sanna att fokusera på. Hur kommer hon att ta det att hon inte kommer att få full uppmärksamhet längre? Är ju en speciell tid som kommer att ta slut i samma sekund som bebisen bestämmer sig för att komma ut. Fast det är klart då börjar ju en helt annan tid som säkerligen kommer att bli precis lika speciell men på ett annat sätt.

Är ju så bortskämd med att Sanna alltid varit så snäll, alltid sovit bra och sluppit kolik. Hur kommer det bli om detta barn är raka motsatsen? Antar att man bara tar det och att man kommer att klara det bra också. Lika bra att ställa in sig på att det kommer bli så ;) Det gjorde vi ju med Sanna och då hade vi ju ingen aning om hur bra vi skulle få det. Hur stora är oddsen att man får två snälla barn? Ja det lär vi ju märka tids nog ;)

Nä just nu önskar jag bara att jag kunde fatta att jag är gravid. Fast illamåendet slipper jag ju mer än gärna. Hoppas att jag mådde så dåligt som jag gjorde i vecka elva för att jag hade slutat röka och att nikotinet hade gått ur kroppen då...

Hur det var att sluta röka är värt att skriva några rader om. Är så glad över att jag slutade med skiten! Har alltid sagt att när jag blir gravid så ska jag sluta om jag inte slutat innan. Så blev jag gravid och upptäckte att det inte var riktigt så lätt att sluta som jag hade trott. Det tog nog ca fyra fem veckor efter att jag fattat att jag var gravid innan jag lyckades sluta helt och hållet. Fast när jag tänker efter så var det inte så svårt ändå hmm nu pratar jag emot mig själv vad jag skrev ovan men så här var det. 

När jag fick beskedet att jag var gravid drog jag ner på cigaretterna väldigt mycket. Från runt 18 om dagen till fem och sen till tre och till slut till en. Illamåendet hjälpte ju till för det var ju inte direkt gott att röka samtidigt som jag fick otroligt dåligt samvete för att jag gjorde det. Hade inte så mycket abstinens som jag trodde att jag skulle ha, var mest hjärnan som lurades hela tiden. Man är ju så van vid att röka  vid vissa tillfällen och ibland tänkte jag tanken att jag skulle gå och tjuvröka. Hur knäpp får man bli?? Inte klokt vilka spratt hjärnan kan spela en. Än idag över tre år senare kan hjärnan spöka till det för mig. Men jag har hållt mig och är fortfarande rökfri även om det funnits stunder det har varit svårt att stå emot...

Grejen blev ju sen att jag blev helt anti röklukten. Fick en AHA upplevelse på hur ILLA det verkligen luktar. FY FAN vad det stinker!!! Kunde inte gå på stan när det gick någon framför och rökte även om det var tjugo meter fram. Mådde dåligt direkt! Tror att alla mina migränanfall jag fick i början av graviditeten berodde på att kroppen inte fick sitt nikotin, för jag hade nog tre till fyra anfall i veckan ett tag....