Konstnären Sanna

Ösregn har det varit större delen av dagen idag så det har blivit en riktig innedag. Älskar i och för sig att vara ute i regnet men när man inte äger några regnkläder så är det inte så kul. Behöver för övrigt köpa nya regnkläder till Sanna.

Pappa kom förbi en sväng på kaffe och lekte lite med Sanna. Går för lång tid mellan vi ses, hoppas det kan bli ändring på det. En annan sak som tynger mig när det gäller att ses för sällan är att jag inte träffat morfar på länge nu :( Måste verkligen bli bättre på att gå förbi honom. Vet inte varför det inte har blivit av att jag varit där under semestern. Ska försöka åka ner innan veckan är slut.

Regn regn regn

Efter pappa åkt hem och Sanna sovit och ätit plockade vi fram vattenfärgerna. Det sysselsatte henne i alla fall i en timme innan hon fick nog. Hon var så rolig när hon doppade penseln först i vattnet och sen i färgerna för att sen doppa i vatten igen, var mycket roligare att göra så än att måla på pappret tydligen. 

Lite blev det på pappret i alla fall

Plockade fram fingerfärgerna hon har också och det var kul till att börja med men att bli kladdig om händerna var inte så populärt hos den unga damen så hon fick använda penseln istället ;)

Massa fina konstverk blev det

När Henke kom hem ville Sanna ut och cykla först men helt plötsligt ville hon inte gå ut alls. Så det blev inte mycket luft för henne idag. Skönt att få en slappardag emellanåt, hade ju några sådana i början av semestern så det känns bra att avrunda med det.

Att vända på dygnet går peppar peppar ganska bra. Igår somnade hon strax efter klockan nio och vaknade vid halv nio. Ikväll somnade hon strax innan tio men så har hon ju inte varit så aktiv idag heller. Få se när hon vaknar i morgon men har hon inte vaknat vid nio så väcker jag henne. 

I morgon fyller Sannas kusin Isabella fem år. Vart tar tiden vägen?? Tycker inte det var så länge sen man åkte upp till BB för att se det lilla underverket. Oj jag blev verkligen kär i första ögonkastet!!! Är alltid något speciellt med första syskonbarnet. Inte att jag inte tycker lika mycket om de andra två jag har men det blir på annat sätt. Med Isabella hade man lyxen att bara behöva bry sig om henne och kunde ge henne full uppmärksamhet. När Anton kom så var jag ju själv gravid och hade fullt upp med alla förändringar där, när Adrian kom så hade jag ju Sanna och det blir inte riktigt på samma sätt. Men visst har de alla en stor del av mitt hjärta men Isabella har ändå en liten extra plats just för att hon var först. Är det fel att känna så? Är det så man känner när man har mer än ett barn? Att nummer ett alltid är lite mer speciellt än nummer två? 

Usch drömde en massa mardrömmar i natt, var länge sedan jag gjorde det så jag hoppas att jag slipper det i natt. För nu tänker jag krypa ner och se slutet av Wallander för att sen somna gott UTAN mardrömmar.