Besked

Så kom då beskedet på vart lillskruttan hamnar inom förskolevärlden... Tyvärr inte alls som vi hade önskat och hoppats på så just nu vet vi varken ut eller in. Ska vi ta platsen och skola in henne för att sen rycka upp henne om vi får en plats där vi vill ha henne? Känns ju inte som något bra alternativ alls. Ska jag försöka att vara hemma ett halvår till och hoppas att vi då står först i kön och får in henne? Är det ens möjligt att vara hemma längre och kommer jag att fixa det i så fall utan att bli galen?  Hur funkar logistiken att lämna på två ställen som ligger så långt emellan varandra? Tusen frågor som snurrar i huvudet just nu ändå har jag på något underligt sätt en magkänsla som säger att det kommer att lösa sig, frågan är väl bara hur? VARFÖR ska det vara så jäkla svårt??? Hur kan man placera ett barn så långt ifrån där hon bor? Förskolan ligger ju inte ens i Onsala.
Om vi nu tar platsen och hon trivs där så känns det helt fel att rycka upp henne och om hon går där hon fick plats så berövar vi ju henne att lära känna kompisar här där hon bor. Känns som moment 22...
Jag är fullt medveten om att vi är långt ifrån ensamma om detta problem. Frågan som poppar upp hela tiden i mitt huvud är dock varför har man tagit bort syskonförtur??? Det ligger väl i allas intresse egentligen att man har sina barn på samma ställe? Som sagt mycket frågor som snurrar just nu och hoppas få några frågetecken uträtade så snart jag får tag på rätt person som har hand om kösystemet inom barnomsorgen.
Tanken på att vara hemma längre är både lockande och skrämmande. De flesta av de jag umgås med har ju börjat jobba igen så det blir ganska ensamt. Kommer jag att klara det? En del av mig längtar efter att kunna få ett "eget liv" att få börja hitta mig själv igen. Just nu känns det som jag "bara" är mamma och missförstå mig inte för jag älskar verkligen att vara mamma men kanske inte varje sekund. Emma behöver ju också sysselsättas även om hon än så länge inte har så jättemycket utbyte av att leka med jämnåriga. Äldre barn däremot oj oj oj vad hon älskar dem! Vilken liten härmapa hon är, allt som Sanna gör vill hon också göra.
Så hur ska man tänka? Hur ska man göra? Fixar vi det ekonomiskt? Vad säger jobbet? Hua inte riktigt den diskussionen man vill ha med sin chef när man varit hemma i snart ett och ett halvt år.... Ju mer jag funderar desto fler frågor kommer det upp så ska nog försöka släppa det nu och hoppas på att personen som jobbar med detta kan hjälpa mig att bli lite klokare.

Annars har dagen varit strålande. September levererar verkligen underbart väder och idag har det varit riktigt härlig sommarvärme ute. Vi kom i tid till förskolan i morse och efter lite lirkande så gick det att lämna Sanna utan tårar. Hon har verkligen en hatkärlek till att vara på förskolan. Ibland längtar hon men när vi väl kommer dit så vill hon inte att jag ska gå. Är lite orolig för att hon fortfarande inte vill delta i gruppaktiviteter (när jag är där i alla fall) men pedagogerna är grymt bra och ärliga. De säger att jag inte ska oroa mig utan att hon är med i leken och tar initiativ till lek så får nog försöka att släppa min oro. Sen har hon blivit lite tuffare i sommar och har vågat gå fram till okända barn och leka med dem och hon blir så himla stolt över sig själv när hon gör det.

Det blev en långpromenad med en sovande Emma i vagnen, var väldigt tunga ben idag men lyckades ändå fixa nästan 9 km så klappar mig själv lite på axeln. Måste komma igång ordentligt nu, har ju blivit sisådär i sommar med promenaderna och träning. Men inte blicka bakåt bara framåt.

Eftermiddagen har vi spenderat i Tölö på lekplatsen med Stella och Valter med syskon och föräldrar. Är så mysigt att vara där och är så glad över att kontakten ändå lyckats hållas. Kommer nog alltid vara lite sorg i hjärtat på mig att vi flyttade därifrån när man precis lärt känna dessa underbara människor. Men avståndet är ju tack och lov inte så långt så vi ska nog kunna pussla ihop umgänget även sen när även jag har börjat jobba.

Vi blev kvar på middag hos Stella så det blev en riktigt härlig eftermiddag / kväll.

En trött liten tjej...

...Med mycket spring i benen när hon kom ut

Min lilla tuffing

Emma berättar något för Valter 

Gullungarna

Fyra underbara tjejer

Samma outfit förutom skorna och scarfen... Bilden till vänster är tagen i Stockholm i juli 2011, så de är jämgamla på bilderna. Jisses vad jag önskar man kunde dra tillbaka tiden ibland eller åtminstone dra i handbromsen för tiden bara springer iväg... 

Min goa trollunge

Att hon fortfarande hade spring i benen när vi kom hem är en gåta för mig. 

Klockan är nu tjugo över ett och jag borde ha sovit för länge sen. Emma vaknar och är orolig ungefär en gång i timmen så det ser ut som det blir en repris av föregående natt. Misstänker att hon har ont i munnen pga att det är tänder på gång.  Hon somnar om fort men det är stör ju ändå nattsömnen så det i kombination med alla tankar som snurrar gör ju att utsikterna att få en god natts sömn känns väldigt långt borta.