Sanna sov till nio idag, underbart när jag vaknar före henne. Kan ligga och titta på henne hur länge som helst. Trodde inte det var möjligt att älska någon så mycket!!!
Min älskade lilla trollunge
Nyvaken
Har varit extra mycket mys på Sanna idag. Så otroligt härligt när hon kommer och kryper in i famnen och lägger sig till rätta.
Vi har även övat massor på att gå och nu kan hon gå när man håller henne i en hand =) Så jag tror inte det är länge kvar nu tills hon staplar iväg. Oj vad jag längtar!!!! Slippa alla blåmärken på knäna som hon har nu...
En trött liten tjej efter badet
I morgon är det begravning för Jennie... Lär bli fullt i kyrkan.... Hade också velat gå men jag kände inte henne särskilt bra och då kanske det bara är dumt att gå dit. En begravning vill man väl aldrig gå på egentligen men på något underligt sätt känner jag ändå att jag skulle vilja vara där. Så jag kanske åker in och sätter mig längst bak i kyrkan fast samtidigt så vill jag ju inte ta med Sanna på en sådan sak. Få se hur det blir i morgon men jag gissar att jag tänder ett ljus för henne här hemma och hedrar henne på det sättet istället.
Jennies död har verkligen gett mig en tankeställare. Livet är otroligt skört och kan ta slut när man minst anar det. I Jennies fall var det i och för sig inte när hon minst anade det men frågan är vilket som är värst? Att veta att man har en viss tid kvar att leva och gå och hoppas på mirakel eller att man dör hastigt utan minsta förvarning? Om man inte blir gammal då och får somna in fridfullt efter att ha fått leva ett långt härligt liv. Om jag hade fått välja hade jag nog hellre valt att dö hastigt utan förvarning för jag vet i sjutton hur jag skulle kunna leva med att veta att jag inte har så lång tid kvar. Undrar hur Jennie resonerade? Undrar om hon accepterade att hon skulle dö ung och inte få uppleva saker som att se hennes son ta studenten, hans bröllop, att bli farmor mm mm Hur lär man sig att leva med alla tankar? Usch jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det.
Hoppas av hela mitt hjärta att jag aldrig kommer att behöva tänka i de banorna. Ska verkligen försöka att uppskatta livet mer med alla toppar och dalar för jag lever ju! Börja uppskatta det man har mer och inte ta saker för givet! Visst är det lättare sagt än gjort men varför slösa bort värdefull tid på att vara olycklig eller på saker som man inte vill göra?
Sedan Sanna kom har jag blivit väldigt rädd för döden. Har väl i och för sig alltid varit rädd för att dö men inte på samma sätt som nu. Värst var det när hon var runt en månad och några månader framåt. Usch det var hemskt när de tankarna kom farandes i huvudet och jag gjorde allt för att tränga bort dem.
Nu är det väl lite bättre men jag är fortfarande rädd för att dö ifrån henne och missa alla viktiga händelser i hennes liv. Rädd för att inte finnas där....
Jag greppar inte riktigt döden. Har dock varit väldigt skonad från den så det kanske är därför jag inte riktigt kan acceptera den. De flesta i min omgivning som gått bort har varit äldre människor som levt klart sina liv. Finns några undantag men ingen av dem har varit några som stått mig nära.
Den värsta erfarenheten jag har av döden är när mormor gick bort i december 2009. Hon hade varit sjuk ganska länge, ändå kom det som en överraskning när hon till slut fick en stroke och somnade. Vi vakade på sjukhuset och ändå kunde jag inte förstå vad som komma skulle. Konstigt hur man bara stänger av vissa saker och vägrar förstå.
<3 Mormor <3
När Ricky gick bort var det också riktigt jobbigt! Man tror ju att ens husdjur ska finnas där för alltid.
Tänk att han redan varit borta i snart fyra år....
Underbara Ricky som valp.
Nä döden lär jag nog aldrig lära mig att acceptera eller förstå, i alla fall inte när den kommer i förtid...
Nu får jag nog spela lite Angry Birds för att skingra tankarna lite annars lär jag aldrig kunna sova...
Sussa gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar