Ensam är stark....eller?

Kände så fort jag slog upp ögonen i morse att huvudet dunkade =S usch och fy inge kul alls! Så större delen av den här dagen har jag legat på golvet, i soffan eller i sängen beroende på var Sanna har befunnit sig. Migrän är djävulens påfund!

Stackars stackars Sanna som fått tillbringa hela dagen inomhus och aktivera sig själv i stort sett...

Tack o lov så försvann huvudvärken vid sex tiden precis lagom till att Henke var på väg hem. Så när han kom hem gick vi bort till lekplatsen en sväng så att Sanna skulle få lite luft i alla fall.

Var meningen att Jonas och Sandra skulle komma förbi ikväll och kolla på fotbollen och att vi hade tänkt grilla. Tyvärr blev det inte så eftersom jag inte visste hur min migrän skulle vara men det kommer fler gånger!

När vi var på lekplatsen kände vi den underbara lukten av grillat så vi bestämde oss för att grilla korv i alla fall. Så jag lämnade mina älsklingar på lekplatsen och åkte och handlade korv, bröd och lite tillbehör.

Blev en riktigt fin kväll mot alla odds =)

Har funderat på uttryckt Ensam är stark...Är det verkligen så? Jag uppfattas som en stark person och 8 gånger av 10 så kan jag nog hålla med om det. Fast just nu känner jag mig faktiskt ganska ensam och inte särskilt stark... Vill göra lite ändringar i mitt liv men vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt och är inte heller säker på hur det är jag vill ha det...

Jag har många fina vänner och är otroligt glad över det, ändå känns det som jag saknar något. Jag saknar den där stöttepelaren som finns där no matter what! Den där riktiga bästa vännen som man kan både skratta och gråta med, som man känner att man kan vara sig själv till 100 % med utan att bli dömd eller ifrågasatt. Frågan är väl bara, finns den personen? Jag hade en sådan person i mitt liv och det var på gott och ont. Känner att jag saknar det som sjutton ibland, just nu ganska mycket... Kan man hitta det igen?

Sussa gott