Japp då sitter man här och ska försöka att skriva av sig alla negativa känslor och tankar. Så du som läser, om det nu är någon som gör det, kan sluta här om du inte vill höra på mitt "gnäll"
Semester OJ vad det bor mycket känslor och tankar i det ordet. Det ska ju verkligen vara höjdpunkten på året och allt ska ju verkligen vara hur bra som helst. Sitter och scrollar ner på både Facebook och Instagram och det läggs ut hur mycket bilder som helst på glada människor, god mat, goa vänner och framför allt väldigt glada barn. Kan säga att jag mår så otroligt dåligt över att se alla dessa bilder. Varför då ? Jo för det får mig att ifrågasätta mitt eget liv och får mig att må dåligt över hur jag har det. För jag har det LÅNGT ifrån så glamoröst som det ser ut på alla bilder som kablas ut. Men visst, jag är också en bov i dramat för jag lägger ju också ut bilder på i alla fall glada barn och solsken. Undrar i mitt stilla sinne när jag ser alla andras bilder på just glada barn hur mycket slit det ligger bakom just den där bilden? Själv får man ha kameran i högsta hugg för att kanske kunna fånga ett leende mellan allt gnäll och tandagnissel. För mina barn är allt annat än glada hela dagarna ... Det gnälls på ALLT mellan himmel och jord och det gör mig fullkomligt galen. Är så fed up av allt gnäll och grineri att jag tror jag storknar.
Häromdagen var jag verkligen beredd på att kasta in handduken. Då var det nog gnäll och gråt från morgon till kväll. Det slutade i alla fall med att jag efter att ha försökt lägga Emma i över en och en halv timme bara sätter ner ungen och går därifrån. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag hade svårt att få luft. Måste bara härifrån var den enda tanken jag hade. Så med raska steg och med en hysterisk ettåring hack i häl som försökte hänga på stängde jag altandörren bakom mig och lät tårarna rinna. Mådde betydligt bättre efter att ha bara suttit ute i en halvtimme och "tyckt lite synd om mig själv" Ibland måste man få göra det också! Nu var det ju inte bara den dagens händelser som utlöste mitt fall utan en längre tids ihopbitande. Bryt ihop och res dig upp igen...
Då när jag satt där med tårarna rinnande och i min självömkan så tänkte jag just på vad som sprutar fram på de sociala medierna. Jag kände mig oerhört misslyckad som varken hade glada barn, en go samling vänner att skåla med eller något annat för den delen. Men solen sken ju i alla fall även om den var på väg ner då.
Det mesta i livet handlar om inställningen man själv har och jag försöker så innerligt att vara positiv men mellan att plocka undan, försöka hålla hemmet någorlunda i ordning, ha koll på barnen och se till att deras behov är uppfyllda så har jag totalt tappat bort mig själv. Jag känner inte igen mig alls och tycker mest att jag är en tragisk människa som inte har något liv. Låter så otroligt otacksamt när jag läser det jag skrev nu, har ju två underbara barn (även om jag spyr galla på dem ibland som ovan) bor i mitt drömhus och har hälsan. Men varför är jag inte lycklig då??? Vad är det som saknas???
Förhållandet är väl inte det allra bästa just nu och det känns som vi är närmare en separation än ett bröllop. Alltså vi ska inte separera men det känns som att ett bröllop just nu är ljusår bort.
Mamma har sagt till mig så många gånger sen vi fick barn att vi måste satsa mer på vuxentid för annars glider ni i sär. Är det det som håller på att hända nu? Vi har typ ingenting gemensamt känns det som och vi går mest och irriterar oss på varandra eller barnen. Kommunikationen mellan oss har väl alltid varit sisådär men nu är den verkligen noll och det är oerhört jobbigt. Börjar fatta vad det är mamma menar när hon poängterar hur viktigt det är att vårda förhållandet. Där tar jag på mig fullt ansvar för att vi är där vi är idag, Henke har ändå försökt men jag har inte haft någon ork kvar. Har lagt all min energi på barnen och får ju otroligt mycket kärlek från dem så jag har liksom "nöjt mig" med det.
Sedan Emma kom till världen så har vi ju verkligen inte haft någon tid för varandra alls. Skyller det absolut inte på henne men tiden räcker inte till för allt man vill göra när man har en ettåring som är krävande och en fyraåring som är inne i värsta humörsvängingsfasen. Så när jag får en liten stund över så vill jag ju vara ifred, finns inte en tanke på att jag då ska uppfylla även hans behov i min värld. Då händer ju just det som mamma pratar om att man glider i sär. Jag är verkligen livrädd för att vakna upp när barnen är stora och där sitter Henke och jag som två främlingar för varandra men det är nog den vägen vi har kommit in på nu. Så hur gör man för att komma på rätt spår igen???
Måste försöka att lära mig att tycka om mig själv och våga vara den jag är istället för att försöka hålla en fasad och vara någon jag inte är. Vad är det som får mig att vara så osäker på mig själv? Varför tror jag inte att jag duger som jag är?? Varför har jag så svårt att ta åt mig av när någon säger något snällt till mig? Älskar att ha mycket folk omkring mig men har blivit en riktigt enstöring på ett sätt. Måste hitta min identitet igen.
Vad hände med alla härliga grillkvällar man skulle ha med vänner runt om? Vad hände med att sitta och ta ett glas rosé i de härliga sommarkvällarna? Många höga förväntningar på sommaren och det enda som hållt måttet är vädret... För det är nog det enda som jag inte gnäller på. Nä när man inte själv är i balans så är det svårt att få till de där sakerna man så gärna vill göra. Jag vill också lägga ut massor med bilder på galet roliga kvällar, myskvällar, kvällsdopp, glada ungar och mycket mycket mer....
Borde ta semester från sociala medier men vet att i morgon kommer jag sitta där och scrolla ner och titta på alla bilder igen....
Känner mig ensammast i världen och har inte en susning om hur jag ska ta mig ur detta. Men bara att skriva detta inlägg som i sig är väldigt skrämmande att publicera eftersom det blottar lite mer än jag är van vid att göra, kanske är ett steg på rätt väg?
