För två år sedan vräkte snön ner utanför förlossningssalen och jag kunde inte bry mig mindre. Just nu vräker den ner utanför mitt fönster igen och jag kan inte låta bli att le. Minns att mitt under förlossningen blir det en uttryckning för brandkåren till huset bredvid förlossningen och bägge barnmorskorna och Henke stod i fönstret och glodde. Själv låg jag och kände mig ensammast i världen just då och det kändes som alla var borta i en evighet när det säkerligen bara handlade om minuter. Ännu en händelse som jag ler åt idag.
Något som jag är lite ledsen över är att jag inte kommer ihåg när vattnet gick. Fråga mig inte varför men det har nog varit en sån grej som jag sett fram emot att få känna hur det känns och nu blev jag lite snuvad på det. Läser i förlossningsjournalen att den gick runt midnatt - ett tiden så någons gång nu då för två år sen.
En annan sak som gör mig ledsen är att det inte finns några bilder inne från förlossningen. Alltså inte under själva slutskedet för det är jag glad över att det inte finns. Men skulle gärna haft bilder när jag ligger med magen i vädret och är uppkopplad mot monitorn. Varken Henke eller jag tänkte så långt tyvärr :( Var tyvärr väldigt dålig med att både skriva och ta kort under min graviditet. Jag som skulle skriva så mycket... ja det blev INTE ens en rad :(
Detta året har det dock inte varit riktigt samma känslomässiga bergodalbana som förra året när det gäller att vara sentimental. Dessa två år har gått med rasande fart och jag misstänker att jag kommer att skriva detsamma om ett år. Tiden går på tok för fort och hade jag kunnat hade jag gladeligen vridit tillbaka klockan exakt två år just nu. Hamnat mitt i slutskedet av värkarbetet innan krystvärkarna tar över. Mitt i den smärtan som kroppen ser till att man glömmer oerhört fort. Allt jag minns är den underbara känslan när det var över. Visst förstår jag att jag hade ont men kan inte komma ihåg så mycket av smärtan men antar att kroppen kommer att komma ihåg den om jag hamnar där igen.
Får fråga Marie om det där stämmer ;) Hon har ju redan hunnit få en till, en liten Moa kom och förgyllde världen den 16 december! Min underbara vän som är så likasinnad mig när det kommer till det här med att bli sentimental ;) Hoppas på att få en teledejt med henne i morgon.
Idag skulle vi ha haft Sannas två års kalas men tyvärr har hon en fruktansvärd hosta och diarré så det var bäst att flytta på det. Går magsjuka på dagis så vi vill verkligen inte riskera att smitta ner någon om det nu är det hon har åkt på. Tack o lov att hon är så liten att hon inte förstår det där än med kalas och födelsedagar.
I morgon är vi lediga ändå, kommer att göra precis som jag gör med min egen födelsedag varje år. Den dagen är till för att bara njuta och må bra utan några som helst måsten. Det vill jag att Sanna ska ha med sig också. Jag har så länge jag kan komma ihåg i alla fall aldrig jobbat på min födelsedag och har inga planer på att börja göra det heller. Detta gäller även Sannas dag :)
Förhoppningsvis kommer vi att fira dagen med att åka till Universeum med bästa flickorna Johansson!
Nu ska jag fortsätta att läsa förlossningsjournalen och tänka mig tillbaka. Lär väl bli ännu mer nostalgi i morgon för än är hon ju inte född för två år sen.....
