18 - 20 februari 2010

Det är snö och kallt ute. Verkar som bebisen har det ganska bra i värmen i magen. Igår (17feb) var dagen D men känner ingenting. Misstänker att jag kommer att få gå över tiden ett tag men det gör inte så mycket. Så tänkte jag då men så fel jag hade...
Torsdagen den 18 februari var som vilken dag som helst, kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde på dagen men förmodligen låg jag framför tvn och slappade. Dagen gick utan några känningar och jag gjorde mig redo att gå och lägga mig. Då började jag få lite känningar i magen men jag hade ju ingen aning om vad det var, eller rättare sagt jag fattade inte att det körde igång då. Alla sa till mig innan att du märker när det är på g, BULLSHIT säger jag, för jag fattade verkligen ingenting! Jag kunde inte lägga mig ner för då gjorde det så fruktansvärt ont och efter ett tag gav jag upp och satte mig och kollade på OS som tack o lov hade sändningar hela natten... Slog på datorn och tänkte att det kan ju vara kul att mäta värkarna (hade kommit fram till att det kanske kunde vara det) Slumrade till lite då och då i sittande ställning men värkarna kom tätare och tätare. Dock inte så tätt att jag trodde att jag skulle åka in eller behövde väcka Henke.

07.30 på fredag morgon den 19 februari hade jag tid hos BM och jag satte mig i bilen och åkte dit trots mina värkar. Jag är nog den mest trögfattade människan på jorden ibland för jag fattade fortfarande inte att det kanske kunde vara dags för bebisen att komma. Väl uppe hos BM såg hon på mig direkt att jag hade värkar och undrade leende vad jag gjorde där =) Hon lyssnade lite på magen och frågade om jag hade kört bil upp. (Det var nog inte det smartaste jag gjort i mitt liv..) Hon sa också att innan helgen är slut kommer bebisen ha kommit.

Nu började jag bli lite smått nervös och förväntansfull. Samtidigt kunde jag inte ta in det utan försökte att inte tänka på det och åkte hem igen. Messade Madde att jag förmodligen inte skulle orka träffa henne som vi bestämt, jag var för trött efter en sömnlös natt...Tänkte att det var bäst att försöka vila när jag kom hem. Det gick givetvis inte att lägga sig ner nu heller för då gjorde det ju såååå ont...Bara att bita ihop. Det enda jag tänkte på var att bit ihop för det här är ingenting mot vad det kommer att bli...Ingen direkt tröst men det var så jag peppade mig själv konstigt nog.

Henke kom upp och jag berättade vad BM sagt. Sen satt han och mätte mina värkar och försökte få mig att äta. Runt 15 tiden tyckte han att det var dags för mig att ringa förlossningen (då hade han påpekat det några gånger men jag gav inte med mig förrän nu) Där frågade de om hur jag upplevde smärtan och om jag trodde jag kunde stanna hemma ett tag till? Visst kan jag det sa jag, inga problem. Kopplade fortfarande inte att det inte var förvärkar jag hade utan att värkarbetet faktiskt hade börjat.

Henke tappade upp ett varmt bad till mig och jag trodde att allt det onda skulle försvinna bara jag la mig i badkaret. Snacka om att jag blev besviken när jag fick värk på värk på värk i badkaret, fast lite lindrade det allt.

Henke lagade middag men jag fick inte i mig någonting, försökte verkligen men hade absolut ingen aptit och då hade jag knappt ätit något på hela dagen. Ute hade det dessutom börjat snöa och det var snorhalt på vägarna.

När klockan blev runt sex och efter påtryckningar från Henke ringde jag in till förlossningen igen på Östra. Denna gången sa hon att jag skulle komma in. Så det var bara att sätta sig i bilen och åka in. Är ju en liten bit att åka och vi sa inte mycket till varandra i bilen. Henke fick köra ganska långsamt eftersom det både snöade och var halt. Tack o lov var det inte någon rusningstrafik när vi åkte in.

Väl framme fick vi höra att det var fullt och att vi därför blev skickade till specialförlossningen. Där fick jag komma in i ett rum och en jättegullig bm gjorde en undersökning och runt halv åtta sa hon att jag hade öppnat mig 5 cm. OJ vilken kick jag fick av det =) Blev jätteglad och fattade att vi inte skulle behöva åka hem igen. Bebisen var verkligen på gång!!

Henke gick ner till bilen för att hämta väskorna och jag försökte febrilt få in sportradion så att vi kunde lyssna på OS hockeyn. Sverige skulle ju spela, nu kommer jag inte ihåg mot vilka men det spelar ju mindre roll. Det enda jag tänkte på var att Henke skulle få lyssna på hockeyn...

Nytt år - Nya vanor

Så har tanken att skaffa en blogg blivit till handling... Nu återstår det bara att se om man kommer få några läsare och om jag kommer att underhålla den. Har funderat ett tag på att skaffa en blog men som mycket annat så har det bara stannat vid en tanke... Ett av mina nyårslöften är att sluta skjuta upp saker och ting och bara göra det istället. Så sagt och gjort här har ni min blog =)

2010 var ett helt fantastiskt år, det absolut bästa tror jag nog att jag skulle säga. Varför ? Givetvis för att Sanna kom till världen då! Så här i efterhand önskar jag att jag hade skaffat mig en blog redan innan hon kom så jag hade kunnat skriva om allt som hänt sen hon ankom. Har alltid haft hästminne men nu helt plötsligt har jag fått svårare för att komma ihåg.. Så de första inläggen kommer att bli en mix av återblickar och vad som händer och sker nu...Detta i första hand för min egen del men även för de som kan vara intresserade av det..



Här är lilla Sanna ca ett dygn gammal

Och så här ser hon ut idag

Klockan har runnit iväg och det är dags att hälsa John Blund välkommen, så jag får bryta här för idag.

Sussa gott !